Mera broderi… 

Gjorde ett fint fynd på Tradera, fick hem den här fina mönsterboken häromdagen… 



Jag betalade 25 kr plus porto, det var verkligen billigt, ett riktigt fynd! 



Fina julbroderier… 



Enkla och lite retro, passar mig perfekt… 



Och lite påsk… 



Visst är det fina mönster? 



Och i dag var vi en snabbis på Loppis, då hittade jag den här lådan fylld med div broderisaker… 



40 kr fick jag betala, så det kan man ju också kalla för fynd!:) 

Det känns kul att jag har hittat tillbaka till broderiet, broderade mycket förr. Så nu har jag ju det mesta för att sysselsätta mig ett tag framöver!;) 

Ha en trevlig helg! ❤️❤️❤️


Digitalt värre… 

Hej! 

Tänk vad härligt det är med snälla vänner, i går fick jag låna med mig en symaskin hem, ni kan gissa att jag blev glad!:) 

Min gamla trotjänare har packats undan, jag ringde en symaskinsaffär/serviceställe och dom trodde att det var ngt fel där nålen går ner, något som har förskjutits, så det måste åtgärdas innan jag testar något mer, annars förvärras skadan. 

Hon sa vad felet var, men det glömde jag bort på en gång…:/

Så nu har jag en för mig helt ny bekantskap ståendes på mitt sybord… 



Digital, vilket jag ALDRIG har använt i hela mitt liv, kändes verkligen helläskigt till att börja med… 



Fick ordning på sicksacken, raksömmen och backningen, tjohoo, vad bra det gick, värsta lyxmaskinen ju!!! 

Äntligen kom tyget på plats… 



Det blev dock lite skrynkligt när sambon och jag fäste det på väggen, men det får jag försöka få till någon annan dag, kan man stryka mot väggen tro???;) 

Pyssel och trasig symaskin… 

Godmorgon! 

Här är jag uppe med tuppen, ska strax åka in till Usö, ska på fotvård och till kuratorn. 

I går pysslade jag med detta… 



När vi var till Leksand i höstas köpte jag en pytteliten stuvbit på Jobs, så en liten väggbonad hade jag tänkt mig att sy. 

Jag kantar den med vit snedslå, upptill fick jag använda snedslån till kanalen för att spara så mycket tyg som möjligt… 



Den blev liten och söt, problemet är bara att jag inte vet var jag ska hänga den, här är det bara upphängning för fotografering som gäller…;)



Sen skulle jag fortsätta med att sy väggbonaden av detta snygga tyg… 


Då pajade min symaskin, kul…?… NOT… 

Ni kan tro att jag blev sur, är det fortfarande, j-k-a skit!!! :(:(:(

Julmusik… 

Det här med julmusik är ett kapitel för sig, älskar julmusik! 

Spelar det mest hela dagarna nu till sambons förtret, ha, ha, han tycker att det blir alldeles för mycket av det hela…;)

I år har jag gjort en spellista på Spotify… 



Blandad kompott och jag njuter av allt, dock har jag märkt att det inte är så glada låtar som jag spelar i år, men det har väl sin förklaring! 💚

Färdig att användas… 

Hej! 

Min broderade löpare är klar!:) 

Jag har varit i valet och kvalet huruvida jag skulle fålla den el inte. Kände att den blir för smal om jag skulle fålla med invikt kant. Köpte även ett blått kantband, passade perfekt till, men kändes inte helt rätt det heller. 

Gaahh, vad jobbigt det blev! 

Så nu har jag löst det på ett himla enkelt sätt, struntar helt enkelt i att fålla. Den får ligga till sig så får vi se till nästa jul!;) 

Voil’a…



Den förra ägaren hade ju smaken att sicksacka runt om med en matchande tråd…



Tomten och kissekatten… 



Faktiskt tycker jag att den är fin som den är och jag brukar ju inte följa regler, så det här med att fålla kommer troligtvis aldrig att bli av…;)

Ha en fin dag! ❤️❤️❤️

Lilla Olof…💙💙💙

Jag har blivit gammelmoster igen, en liten Olof har kommit till världen! 

Han är så söt så jag skulle kunna äta upp han!!!;) 

Ha, ha, blir alldeles nipprig och längtar så tills jag får träffa honom, innan dess får jag njuta av fina bilder från hans mamma och pappa… 



Fick två bilder i dag där han bär mössan jag stickade till honom av garnet som blev över när jag virkade filten… 



Tur att min systers barn håller ställningarna och ser till att släkten växer…skämtåsidå!;) 


En jobbig resa… 

Nu är det kväller tack o lov, i dag har jag varit till Lungmedicin och träffat pappas läkare och chefsläkaren på avd. 

Knappt jag orkar tänka på hur allvarlig och hemsk hans sjukdom var…


Vi hade några frågetecken och funderingar ang ärftlighet mm. En sjukdom som man aldrig knappt hört talas om innan pappa fick diagnosen. En sjukdom som man inte pratar om…

Vi hade även kritik att framföra angående boendet som pappa flyttades till innan korttidsboendet. 

Att googla på Lungfibros gör varken till el från, det enda klara är att dör det gör man, obotlig, punkt slut. 

Att leva med Lungfibros och som anhörig till någon med den sjukdomen finns det ingen information om, som läkaren sa idag: ”det är en sjukdom som man inte pratar om”, den lever i det tysta. 

Att leva med cancer pratar man om, men inte denna sjukdom, när man som jag har varit anhörig känns det som ett stort ”jävla hån”, att man inte fick mer information och stöd. 

Kommer så väl ihåg känslan, som ett slag i magen när läkaren på avdelningen vid vårt möte i maj sa till oss döttrar att det hade varit bättre om pappa hade haft cancer, då hade dom iallafall kunnat försökt att göra något. 

Pappa måste ha varit dålig många år innan han förstod att det var något fel, kroppen vänjer sig och sakta smyger sig sjukdomen på. 

När vi rensade ut pappas kläder hittade vi ”snorpapper” i kläder som han inte använt på flera år, det känns verkligen förskräckligt. 

Det känns som att vi aldrig fick någon chans, allt gick så fort, tiden bara rann iväg och försvann dag för dag. Vi hann inte med, från det att vi fick besked att han skulle dö i sjukdomen så gick det drygt 7 veckor, sen var det slut. 

Under den tiden var det sjukhusbesök, behandlingar och massa praktiska saker att fixa hemmavid för att han skulle få all hjälp som han behövde. Jag hade plastmappar uppdelade med alla papper, kallelser/besök  och beslut mm. 

När pappa väl orkade och insåg att han behövde ansöka om boende och hjälp hemma tills det var dags för nytt boende, var det inte lång tid kvar. Vi var ”på” dygnet runt i 3 mån, jag sov inte många timmar under den tiden, kunde aldrig släppa taget el koppla av. 

Att se någon sakta kvävas till döds blev en del i vår vardag, att all kortisonbehandlig förändrade hans utseende, hans hud, humör mm såg vi inte då, men nu när jag ser de sista korten på pappa ser jag ju att han verkligen hade förändrats och såg så sjuk ut. 

Att sköta hans syrgasbehandling, apparater, att byta filter, silikonslangar och grimmor och medicinering blev även det en del i vår vardag. 

Det var tufft, så jävla tufft, men jag skulle ha gjort det igen och igen och igen…

Det allra värsta var ovissheten, hur lång tid är det kvar, när är det slut? Känslan av att man var otillräcklig, men vi kämpade på, vår ork tog slut men vi höll ut. Vi hjälptes åt. 

När ansökan till vårdboende var klar och inlämnad och pappa skulle till korttidsboendet efter sjukhusvistelsen för att invänta besked kände vi alla att vi kanske kunde släppa taget och överlåta det till någon annan. Att få slappna av och känna sig trygg i att någon tog hand om honom. 

Tyvärr blev det fem dgr av ångest, kaos mm på boendet, inget blev som vi hade tänkt oss. Det var under all kritik och pappa mådde jättedåligt. Han kom dit på onsdagen och på måndagen veckan därpå skulle han flyttas ännu en gång till kommunens korttidsboende. 

När han väl kom till det nya boendet och vi var där för att ta emot honom blev vi alla lugna, ett proffsigt bemötande av personalen och det sista pappa sa innan vi gick var att här kände han sig trygg, lugn och allt kändes så himla bra. 

Han låg där på sin säng och knäppte händerna på magen och sa ”hej då, vi hörs senare”!  

Han fick träffa oss alla tre döttrar under dagen, han kom till ro och kunde slappna av och då kunde han släppa taget. 

Vi var inte förbereda överhuvudtaget, även om jag hade önskat många gånger att allt skulle gå fort och att han inte skulle behöva lida mer. 

En stor tröst är att han var tillsammans med folk som tog hand om honom och fanns vid hans sida. 

I dag fick jag framföra våra åsikter, fick svar på frågor och även om det var tufft var det ett bra samtal. 

Vi ville även framföra vårt tack för all omvårdnad och bra bemötande på Lungmedicin avd 12 och på mottagningen. När pappa var inlagd och på behandlingar och undersökningar kände han sig alltid väl omhändertagen. 

Beslutet ang vårdboende kom några veckor efter pappas död, han hade fått det godkänt. Handläggaren hade inte fått något besked att pappa var död, ett fel i maskineriet, när hon insåg det ringde hon och var helt förstörd och bad om ursäkt. 

Den här resan har varit så jobbig från början till slut, så mycket fel och brister, okunskap och byråkrati. 

Nu finns det bara tomheten kvar, något som fattas och något som gör så ont. 

Tycker nästan att det känns värre nu än då, hur länge är det ok att sörja, är det ok att gråta, hur många gånger ska man klara av att ångesten tar över??? 

Och julen, den vill jag inte tänka på överhuvudtaget…