En jobbig resa… 

Nu är det kväller tack o lov, i dag har jag varit till Lungmedicin och träffat pappas läkare och chefsläkaren på avd. 

Knappt jag orkar tänka på hur allvarlig och hemsk hans sjukdom var…


Vi hade några frågetecken och funderingar ang ärftlighet mm. En sjukdom som man aldrig knappt hört talas om innan pappa fick diagnosen. En sjukdom som man inte pratar om…

Vi hade även kritik att framföra angående boendet som pappa flyttades till innan korttidsboendet. 

Att googla på Lungfibros gör varken till el från, det enda klara är att dör det gör man, obotlig, punkt slut. 

Att leva med Lungfibros och som anhörig till någon med den sjukdomen finns det ingen information om, som läkaren sa idag: ”det är en sjukdom som man inte pratar om”, den lever i det tysta. 

Att leva med cancer pratar man om, men inte denna sjukdom, när man som jag har varit anhörig känns det som ett stort ”jävla hån”, att man inte fick mer information och stöd. 

Kommer så väl ihåg känslan, som ett slag i magen när läkaren på avdelningen vid vårt möte i maj sa till oss döttrar att det hade varit bättre om pappa hade haft cancer, då hade dom iallafall kunnat försökt att göra något. 

Pappa måste ha varit dålig många år innan han förstod att det var något fel, kroppen vänjer sig och sakta smyger sig sjukdomen på. 

När vi rensade ut pappas kläder hittade vi ”snorpapper” i kläder som han inte använt på flera år, det känns verkligen förskräckligt. 

Det känns som att vi aldrig fick någon chans, allt gick så fort, tiden bara rann iväg och försvann dag för dag. Vi hann inte med, från det att vi fick besked att han skulle dö i sjukdomen så gick det drygt 7 veckor, sen var det slut. 

Under den tiden var det sjukhusbesök, behandlingar och massa praktiska saker att fixa hemmavid för att han skulle få all hjälp som han behövde. Jag hade plastmappar uppdelade med alla papper, kallelser/besök  och beslut mm. 

När pappa väl orkade och insåg att han behövde ansöka om boende och hjälp hemma tills det var dags för nytt boende, var det inte lång tid kvar. Vi var ”på” dygnet runt i 3 mån, jag sov inte många timmar under den tiden, kunde aldrig släppa taget el koppla av. 

Att se någon sakta kvävas till döds blev en del i vår vardag, att all kortisonbehandlig förändrade hans utseende, hans hud, humör mm såg vi inte då, men nu när jag ser de sista korten på pappa ser jag ju att han verkligen hade förändrats och såg så sjuk ut. 

Att sköta hans syrgasbehandling, apparater, att byta filter, silikonslangar och grimmor och medicinering blev även det en del i vår vardag. 

Det var tufft, så jävla tufft, men jag skulle ha gjort det igen och igen och igen…

Det allra värsta var ovissheten, hur lång tid är det kvar, när är det slut? Känslan av att man var otillräcklig, men vi kämpade på, vår ork tog slut men vi höll ut. Vi hjälptes åt. 

När ansökan till vårdboende var klar och inlämnad och pappa skulle till korttidsboendet efter sjukhusvistelsen för att invänta besked kände vi alla att vi kanske kunde släppa taget och överlåta det till någon annan. Att få slappna av och känna sig trygg i att någon tog hand om honom. 

Tyvärr blev det fem dgr av ångest, kaos mm på boendet, inget blev som vi hade tänkt oss. Det var under all kritik och pappa mådde jättedåligt. Han kom dit på onsdagen och på måndagen veckan därpå skulle han flyttas ännu en gång till kommunens korttidsboende. 

När han väl kom till det nya boendet och vi var där för att ta emot honom blev vi alla lugna, ett proffsigt bemötande av personalen och det sista pappa sa innan vi gick var att här kände han sig trygg, lugn och allt kändes så himla bra. 

Han låg där på sin säng och knäppte händerna på magen och sa ”hej då, vi hörs senare”!  

Han fick träffa oss alla tre döttrar under dagen, han kom till ro och kunde slappna av och då kunde han släppa taget. 

Vi var inte förbereda överhuvudtaget, även om jag hade önskat många gånger att allt skulle gå fort och att han inte skulle behöva lida mer. 

En stor tröst är att han var tillsammans med folk som tog hand om honom och fanns vid hans sida. 

I dag fick jag framföra våra åsikter, fick svar på frågor och även om det var tufft var det ett bra samtal. 

Vi ville även framföra vårt tack för all omvårdnad och bra bemötande på Lungmedicin avd 12 och på mottagningen. När pappa var inlagd och på behandlingar och undersökningar kände han sig alltid väl omhändertagen. 

Beslutet ang vårdboende kom några veckor efter pappas död, han hade fått det godkänt. Handläggaren hade inte fått något besked att pappa var död, ett fel i maskineriet, när hon insåg det ringde hon och var helt förstörd och bad om ursäkt. 

Den här resan har varit så jobbig från början till slut, så mycket fel och brister, okunskap och byråkrati. 

Nu finns det bara tomheten kvar, något som fattas och något som gör så ont. 

Tycker nästan att det känns värre nu än då, hur länge är det ok att sörja, är det ok att gråta, hur många gånger ska man klara av att ångesten tar över??? 

Och julen, den vill jag inte tänka på överhuvudtaget…









Broderi och brodera…;)

Goddagens! 

Hoppas att allt är bra med er, här är det upp och ned och mycket adventskaka!;) Skämtåsidå… 

Jag pysslar med mina broderier, idag har jullöparen hållit mig sällskap… 


Svårt att se rutorna tycker jag, så det blir kanske lite snett och vint, men så får det bli! 

Jag köpte detta broderi halvfärdigt på Tradera, så det skiljer sig ju på mitt handlag och på den som började sy, hmm…det blir ju väldigt personligt om inte annat!;) 

Börjar bli lite sugen på att sticka el virka, men får stilla mig ett tag till. Nu är det precis i dag 4 veckor sedan jag opererades och jag ska inte belasta handen på 6 veckor.

Så min plan är att inte sticka el virka förrän dessa veckor har gått.

Tror dock att sticka kommer att gå bättre än att virka, virka belastar mer än stickningen. 

Adventsmys… 

Gokväll! 

Första advent i dag, jisses vad tiden går, den rullar på fast det inte alltid är speciellt roligt… 

Den här hösten har varit så himla tuff, jag har verkligen kämpat på och tagit en dag i taget. Jag har sett framemot att advent skulle komma för lite mys och värme… 


Alla ljus och mys inför julen, men fy, vad jobbigt allt blev… Tänker så mycket på pappa, han älskade verkligen julen, han började alltid planera den redan efter midsommar!;) 

Vissa saker som jag plockar fram och gör är så mycket han, så jag ids nästan inte se dom… 

Så jäkla tufft… 

En lugn dag blev det idag, som tur är har det varit skidor på tv, så där har jag legat och kollat och broderat… 


Jag fick nog av ”sladdret” på mitt första försök, så jag gjorde om och tog häftstift istället för nål och tråd… 


Det blev betydligt bättre, både att titta på och att brodera på! 

Fastän dagen har varit ledsam så bakade jag en adventskaka, blev himla god så jag får väl tröstäta resten av dagen… 


Hoppas att ni har haft en lugn och skön första advent! ❤️❤️❤️

Knapparna snart på plats… 

Godmorgon! 

Sist jag var till min LYS köpte jag knappar till julklapparna som jag har stickat till systers barnbarn. 

Tror det var två bra val, känns så i alla fall…;)



Cardigan till den lite större… 



Och en tröja till den mindre… 



Tyvärr blev bilderna lite tråkiga, men orkade inte vänta på bättre ljus!;) 

Inte fint att titta på… 

Godmorgon! 

I går testade jag en ny grej till mitt broderi ”kors och tvärs”, hittade ett smart tips när jag googlade runt efter broderiramar. Att köpa nytt är oftast himla dyrt, så nu ville jag se om jag fick till det själv!;) 

Ser alldeles förskräckligt ut, men fyller sin funktion… 



En sy-ram gjord av en gammal tavelduk som jag hade sparat. Esteten inom mig skruvar lite på sig och det kryper i kroppen på mig över att se eländet, men det borde nog gå att snygga till den! 

Har ni några tips?  Funderar på om man kanske skulle sno ngt fint garn tätt runtom…

Men nu får det vänta, ska plocka fram adventsljusstakarna nu på fm, blev inget av med den saken i går. 

Ska bli så himla mysigt!!! 


Bättre och bättre dag för dag . . . 

Hejsan ! 

Det är så himla skönt, för varje dag som går gör det mindre ont i min hand, härligt!:) 

Och i går fick jag provsvar från Vårdcentralen, mina järndepåer har fyllts på, flera veckor av ett ”elände” gav resultat, dock ska det tas nya prover om ett halvår för att se om det håller sig på rätt nivå. Jag är så himla glad, nu har jag två saker mindre att oroa mig för!:) 

Jag pysslar med mina broderier, det är kuddfodralet ”kors och tvärs” och julduken. . . 



I em ska jag nog ta fram adventsljusstakarna, kolla så att alla är ok, nu är det ju inte många dagar kvar, mysigt!❤️❤️❤️

”Handkrafts”-hjälp…

Ännu ett nytt ord skapat!;)

Jag har med hjälp av ”handkrafts”-hjälp gjort nya dynor till våra pinnstolar i vardagsrummet…



Innanmätet är tillklippt av ett liggunderlag som jag köpte på Stadium, möbeltyget har jag köpt hos Linne och Lump. Jag tog dubbelt liggunderlag för att få lite tjockare dynor.

Att sy på maskin går jättebra, då trilskas inte handen med mig!;) ”Handkrafts”-hjälpen är sambon…



Liggunderlaget är ett material lätt att klippa till av och skönt att sitta på. Kan verkligen rekommendera om ni ska ha sköna och stadiga dynor!:)



Tyget är i en dov grön nyans, samma nyans i kuddarnas bladverk, blev himla bra ihop!💚💚💚